vad väntar bakom nästa kurva?
Med mitt Dalarna kvar i hjärtat så flyttade jag ner till Stockholm 2013 och idag är jag boende i Sigtuna.
Sen barnsben, med en pappa som var väldigt motorintresserad, så har jag alltid lockats av fart, ljud och avgaser.
Mitt intresse började som kartläsare i Rally under 8 fantastiska år. Tänk att man kan läsa noter i hög fart, men blir åksjuk direkt man sätter sig i en vanlig bil. Vid ett tillfälle läste jag för en duktig kvinnlig förare i Tyskland. En av sträckorna gick på Nurburgring, nu fick jag lära mig vad viktiga däcken är. Hon hade sponsring av ett stort däckföretag, så det var värsta asfaltsdäcken på bilen. Vi satt fast i asfalten, jäklar va hon ”tröck” på, vi var som ett strykjärn över krön och i kurvor.
Med åren kom familj och med det barn, och det blev dags att kliva ur kartläsarstolen. Graviditet är inte kompatibelt med rally i hög hastighet. Efter ett år hoppade jag tillbaka i stolen. Men oj! Det var fullständigt omöjligt för mig att göra ett bra arbete med noterna. Det hade kommit en rädsla i mig. Dags lägga hjälmen på hyllan. När barnen vuxit upp så blev det istället dags att skaffa kort och motorcykel.
Under denna tid var det poppis att hämta hem både bilar som motorcyklar från Tyskland. Så ut på www.mobile.de och leta. Hittade en Yamaha Virago 535 som jag tyckte passade både min plånbok som stil. Kruxet var ju bara att jag ännu inte hade MC-kort så min väninna ”Babsan” hängde med ner till Tyskland för att hämta den. Vi ställde släpet i Travemünde och for vidare med bil.
Precis allt hände på denna resa (som är en egen berättelse). Vi brakade in i Berlin och passerade nog Guld-Elsa minst 11 ggr. Innan vi under mycket skratt körde in i Hoboken för att köpa hojen. Allt gjordes klart, Babsan tar hojen och jag tar bilen till närmaste mack. Under tankning så genomförs ett rån med skjutning, så det blev springnota. Lättade började vi ta oss upp mot Rostock, lite kallt för Babsan, men hon gjorde det bra medan jag satt i en varm bil och led med henne.
Väl uppe i Rostock så blev det brådis (läs panik) att köra ombord, och då tar jag/vi fel fartyg i stressen.
-Take lane 2!
Nepp jag tog trean, och då hamnade vi på ett lastfartyg. Snäll personal tog ombord oss i alla fall och hjälpte oss surra hojen. Och vi fick ett pingisbord att sova under. Ett underbart äventyr och första hojen var hemma. Tack Babsan! Njöt mycket av Viragon och tack vare den kom MC-kortet på plats. Det kanske inte blev några 300-mils resor, men jag var mycket nöjd med den hojen.
Med tiden ville jag testa annat, och hitta nya utmaningar. Hade många kompisar som körde HD, och dom sa till mig:
-En riskokare parkeras inte med oss. Jaha, kaxiga killar.
Jag tog eget beslut och slog till på en Ducati Monster 636 och tro på fan, då gick det bra att till och med få en vinterförvaring i deras garage (haha). Med Monstret trivdes jag enormt ute på vägarna och den var så lättkörd, herregud vad jag åkte på. Och det underbara ljudet av skramlet när man kom in och skulle stanna. Och MC-åkning är ju som vi alla vet en materialsport, till denna hoj fanns det verkligen mycket coola prylar.
Skulle in till Ducati på Sveavägen och handla en del till hojen – kom ut med en Ducati-bikini i handen. Efter 2 år var det dags att prova HD. Och slag i saken, Harley Davidsson 1200 Low Rider. Herregud vad stor den kändes, men med tiden som allt annat så vänjer man sig.
Det var en fröjd att köra HD:n. Långa svepande kurvor, softare körning och stadigt drag framåt. Dock retade jag mig på att den var så tung, speciellt när jag skulle parkera. Det gällde att planera i god tid, leta upp rätt lut, plats mm. För gissa om man fick sina gliringar när man velade och misslyckades, haha.
Det blev några år med HD:n och den var absolut trivsam. Gjorde lite längre resor i Sverige och Danmark. Man satt väldigt bra på den.
I och med en livsförändring så ville jag gå vidare i att botanisera bland motorcyklar. Sålde HD:n på hösten och sen började jag fundera vad som lockade mig.
Vad ville jag ha hojen till? Fick tips om Adventure. Och dom såg ju riktigt bra. Kan den funka för mig? Vad har jag för krav? Noga med att jag skulle nå ner ordentligt, kunna ha packning enkelt med mig, nu jäklar skulle det bli längre resor.
Så jag tittade på BMW, Triumph och Ducati. Japp, stannade vid dom tre märkena. Men BMW tog lite emot hos mig då jag tycker boxermotorn känns stor. (kanske inte gav den en riktig chans) Ducati så cool men relativt dyr. Men allt fanns på denna hoj.
Triumph Tiger växte mer och mer. Utrustning och ekonomi.
Sen kom Covid, men på riktigt! Detta innebar leveransproblem av typ alla märken. Men på Stockholm Norr stod det en Triumph Tiger 900 GT i hallen. Då den fanns för leverans slog jag till direkt även om den inte var svart, som jag egentligen ville ha.
Riktigt nervös hämtade jag ut Mr Tiger i Mars. Jag tänkte: visst ligger väl ettan neråt, haha. Med fröjd körde jag hemåt mot Sigtuna, tog både stora vägar som små. Kände på min nya vän (hade ju inte kunnat provköra den alls.) Och vi matchade till 100 %
Lyckan att få rulla in den i garaget hemma och välkomna honom var fullständig. Även mitt färgval löste sig då jag hittade ett företag som folierade bilar, Så nu är även färgen rätt.
Rymliga packväskor, en display som lät mig ansluta Iphone och en körglädje i smidighet som var förbluffande.
Här började nu mitt äventyr att bli mc förare på riktigt. Nu ville jag hela tiden utmana mig, våga lite till och vidga mina mc-vyer Så, nya kläder. Nu var man ju äventyrare. Och då går man klart mer på funktion.
Så fort jag fick chansen fick bilen stå hemma, min vän Mr Tiger & jag var ett riktigt team. Jag anmälde mig till en Iron Butt körning. Och den gick bra med hög säkerhetsfaktor (164 mil under 24 timmar) Denna körning gav mig en högre toleransnivå gällande väder, obekvämt eller vad som. Efter denna körning har väder eller avstånd aldrig stört mig.
När vårsolen började visa sig tog jag och Mr Tiger beslutet att åka ner till sonen som bor i Alicante Spanien.
En grym resa där jag fick uppleva massor och träffa underbara människor. Tog biltåget mellan Hamburg-Munchen. Klämde Stelvio passet (skräckblandad förtjusning). Tunnlar mot Andorra på över milen och ett 39 grader Zaragossa innan jag landade hos sonen. Det tog oss 8 dagar på mestadels mindre vägar.
Då jag reste själv insåg jag att hemresan skulle bli mer en transport, så jag hade bokat hemkörning av hojen. Kändes lite tungt att spänna fast Mr Tiger i ett fraktfång innan han lastades på lastbilen.
Efter några veckor kom lastbilen med min vän, vilken lycka. Hade fått tips om gruskörning. Är det ens möjligt med en hoj som denna? Jajamensan! Så anmälde mig till Säfsen. Upp i sadeln mot Dalarna med en spännande känsla. Anlände, men herregud vad många hojar, det bara mullrade överallt. Tror vi var cirka 400 hojar. Fick mitt rum i stugan och sen lite häng med andra deltagare.
Morgonen kom och nu jäklar, nu blir det gruskörning! Uppdelade i olika grupper, jag hade anmält mig till lugn grupp, nybörjare. Vi hade fått instruktioner om hur man står och kör. Då är man ett med hojen mer och körningen blir klart bättre. Ut mot första rundan. Avtagsvägen tonade upp sig och vi vred in på grusvägen. Men ”what”! Hojen sjönk ner i gruset, styrningen var ju sådär. Insåg snabbt att nu gäller det att ha driv. Har aldrig varit så långt utanför min comfort zone i hela mitt liv. Var detta verkligen nybörjargruppen?
När vi samlades ute på skogen tittade jag på dom andras hojar. Då såg jag att dom andra hade nubbdäck men inte jag! Tillbaka vid anläggningen efter två pass i skogen så insåg jag att detta går inte! Jag behöver andra däck.
Hittade en firma som var på plats, så i den mörka kvällen bönade och bad jag att dom skulle hjälpa mig. Klart dom fixade. Dom tog Mr Tiger över natten och nästkommande dag hade jag rätt däck.
Gissa om det blev skillnad. Jag fullständigt attackerade grusvägarna. Och dagen till ära fick jag agera swiper. (Den som ligger sist och ser till alla är med) Med egen grön tröja på mig, vad jag mådde. Så nu var gruskörning något av det roligaste jag upplevt. Dagarna i Säfsen blev fantastiska och jag hade så kul med nya kompisar bra gemenskap. Nubbdäcken fick sen sitta kvar.
Jag och Mr Tiger sträckte ut säsongen så länge det gick. Men när jag en morgon ute på en tripp i Dalarna med mixat asfalt och grus fick skrapa rutan från is med ett kreditkort, ja då blev det dags för service, vintervila och tacka för en grym säsong. Men vad göra då under denna kalla period? Jo! Man kan ju testa cross/Enduro.
Via vänner lyckades jag komma över en Honda 250. Och nu behövdes crosskläder, det kändes ovant. Och crosstövlarna var ju stelare än en skidpjäxa. Herregud, hur växlar man i dessa?! Det var bara att lite försiktigt börja rulla sig ut från gården, jäklar vad ettrig den var jämfört med Tigern. Tog mig ut på lite små grusvägar runtom där jag bor. Första vändan var hackig och stel, men det var bara att fortsätta och nöta.
Nästa vända så tog jag mig lite längre bort, och valde en mindre stig, kanske var det lite tidigt. ”Klotade” duktigt! Men kroppen och hojen höll. Då undrade jag verkligen vad jag höll på med. Ska ärligt erkänna att wow känslan kom inte riktigt fullt ut.
Mitt förhållande med Hondan kommer bli relativt kort och skall nu säljas. Det var inte min grej. Min Tiger Triumph vinner fortfarande!
Denna säsong har vi deltagit i många roliga aktiviteter och säsongen är ju inte slut än.
Här är ett axplock:
– Föreläst min lite vingliga resa ner till Spanien, på SMC- träffen i Båstad.
– Agerat touringledare på MC.
– Steg 1 & 2 i BKK på bana. 3 & 4 kommer snart på Gelleråsen.
– Färjan till Helsingfors och via Tammerfors upp till Malax i Vasa för att fira midsommar.
Finland är ett vackert land och det blev mix av asfalt och gruskörning.
– Ö-luffat med MC på Västkusten
Vid ett tillfälle fick Mr Tiger stanna hemma och jag fick möjligheten att provköra hojar till Tyskland med MC-Folket. Vilken häftig upplevelse och grym erfarenhet.
Nu ser jag med spänning framåt vart mc-livet kommer ta mig.
Vad väntar bakom nästa kurva?
Jeanette
