Min mamma sa alltid att livet var som en chokladask. Man vet aldrig vad man får.
Det säger Forrest Gump där han sitter på bänken med en chokladkartong i knät, i filmen med samma namn.
Jag ser livet mer som en väg, med olika vägval. Vi ställs inför hinder, snäva kurvor, branta backar, tvärstopp och cirkulationsplatser. En slingrig och lång väg med depåstopp där vi tankar kunskap, hämtar kraft, möter människor och utvecklas som förare och navigatörer inför nästa sträcka.
Och, om vi slänger ett öga i backspegeln kan vi ibland fånga händelser som visat sig vara avgörande. Ögonblick som påverkat oss, och lett oss fram till där vi står idag.
När jag tittar i backspegeln så började min resa som nioåring. Året var 1971. Jag tränade konståkning nästan varje dag, men under sommarlovet var ishallarna stängda. Nu satt jag där på soffan framför tv:n med min pappa och tittade på Formel 1 från Nürburgring. Min pappa, som heter Ronnie, berättade att Ronnie Peterson gjorde sin 16:e F1-start, och låg trea i mästerskapet. Han berättade om hur tävlingen gick till, om att Jackie Stewart var duktig och att de snabba bilarna kunde krascha. En helt ny värld för en liten isprinsessa med tofsar.
Den här dagen startade Ronnie Peterson sjua. Stewart stod i första startledet bredvid Jacky Ickx. När flaggan föll körde Stewart först över mållinjen, och Ronnie Peterson slutade femma. Upplevelsen var så stark att jag skrev om loppet i min gröna dagbok. Mitt första sportreferat. Det skulle bli fler, många år senare.
Sportjournalist vore toppen!
Jag gick klart grundskolan, gymnasiet och var utbytesstudent i USA där jag även tränade konståkning. Jobbade sedan som vuxen på reklambyrå, och med marknadsföring. Det fram till december 1996 då jag stod utan jobb, och var vilsen och osäker inför framtiden.
Jag skulle fylla 35 år. Min mamma kom förbi för att gratulera mig, och lämnade över en present. En inramad tidningsartikel där jag som 13-åring blev intervjuad efter en konståkningstävling. Jag läse artikeln. Och, där i slutet kom frågan vad jag ville jobba med i framtiden. Sportjournalist vore toppen, svarade mitt unga jag. Där och då fick mitt liv en ny färdriktning.
Från Premier League till motorsport
Jag sökte och kom in på journalistutbildningen, och fick efter examen ett vikariat på Göteborgs-Postens sportavdelning. Den sommaren kom Liverpool FC till staden, för en match mot IFK Göteborg, och jag lyckades fixade en intervju med fyra av spelarna. Det blev en helsida, och jag var stolt. När hösten kom fortsatte jag frilansa. Besökte ofta England där jag bevakade Premier League och intervjuade spelare. På löpande band. Fotbollsstjärnor som sällan eller aldrig lät sig intervjuas av mina brittiska kollegor vågade vara helt öppna gentemot en kvinnlig journalist från Sweden. Liverpoolstjärnan Paul Ince berättade om den tuffa tiden som svart spelare i Milan. Steve Heighway, ansvarig för Liverpools ungdomsakademi, bad mig efter en träning att intervjua en ung kille som hette Michael Owen. 17-åringen hade precis tagit klivet upp till A-laget. Heighway ansåg att talangen behövde medieträning, och jag improviserade ett batteri av frågor. Året efter slog Owen en hel värld med häpnad under VM 1998. En annan gång råkade jag, med höga klackar, trampa Arsenals stjärna Dennis Bergkamp på foten. Det var allt för trångt i matkön vid klubbens träningsanläggning och jag backade för att ta en extra servett. Och, Leeds-spelaren Jimmy Floyd Hasselbaink bad mig sjunga en holländsk barnvisa – när jag var dum nog att berätta att jag kunde en.
Att jobba som sportjournalist handlar till stor del om att bygga relationer, och skapa förtroende. Killar som David Beckham och Thierry Henry är bara vanliga killar bakom stjärnglansen. Ibland riktigt blyga killar.
Sommaren 2001 fick jag ett vikariat som sportjournalist på Hallands Nyheter. Den första helgen i juli samlades det till folkfest på Falkenbergs Motorbana. Det var dags för STCC och Synsam Trophy 600. Jag åkte dit. Nervös, och okunnig. Den helgen skulle forma mitt framtida sportintresse, och privatliv.
De två första roadracingförare jag träffade den här fredagen var Peter Lindén och Christer ”Cralle” Lindholm. Båda utrustade med en ängels tålamod. De tog sig tid att förklara sin sport, så att jag skulle kunna göra ett bra jobb som utsänd reporter.
Efter sista träningspasset kom Lindén med förslaget att jag skulle åka med några varv på banan, för att få en känsla av sporten. Sagt och gjort. Jag drog på mig ett skinnställ, hjälm och ett par handskar. Peter, som då fortfarande jobbade som stridspilot i flygvapnet, gasade på kan jag lova. Jag klamrade mig fast för kung och fosterland. Träningsvärken var obeskrivlig dagarna efter.
Den helgen blev jag förälskad i motorcyklar och roadracing. En förälskelse som senare skulle utveckla sig till ren och skär kärlek till sporten, och leda fram till att jag träffade min nuvarande man.
Ronnie Peterson 32 år senare
Hösten kom och jag började åter frilansa. Året efter var det landskamp i fotboll på Ullevi. Jag ackrediterade mig, och på pressläktaren träffade jag Lasse Sandlin från Aftonbladet. Vi kom att prata om motorsport. Plötsligt sa Lasse: Annika, skicka in en artikel till Aftonbladet, vi har ingen som bevakar motorsport.
Återigen, sagt och gjort. Den finske rallyföraren Marcus Grönholm hade chans att köra hem mästerskapet WRC i Nya Zeeland, med tre deltävlingar kvar. Jag var bekant med den svenska rallyföraren Thomas Rådstöm och fick telefonnumret till Grönholm.
Det blev min första artikel i Aftonbladet/Sportbladet. Startskottet på min resa som motorsportjournalist. I september följande år fick jag skriva ett mittuppslag om Ronnie Peterson, 25 år efter hans död. Jag satt och pratade i över två timmar med Mario Andretti på andra sidan Atlanten. Amerikanen var Ronnies stallkamrat, och vän. Jag pratade med SVT-kommentatorn Jan Svanlund som var på plats på Monza den 11 september 1978. Svanlunds ord den dagen glömmer jag aldrig ”Det är Ronnie Petersons bil som brinner”.
Reportaget publicerades 32 år, en månad och elva dagar efter att jag första gången såg Ronnie på Nürburgring. En racingbana jag senare skulle komma att besöka i samband med DTM och Mattias Ekström.
2003 var även året som jag i rollen som motorjournalist under en presskonferens arrangerad av STCC och Veidec Trophy träffade min nuvarande man. Han var då teamkamrat med Peter Lindén och körde Honda. Tack Peter!
Följande år fick Tina Thörner, då sambo med Mattias Ekström, oss att skaffa hund. En Jack Russell som fick namnet Rossi, och var lillebror till deras Moss. Döpt efter Sir Sterling Moss.
Det är något unikt med motorsport
Att jobba som motorsportjournalist var både händelserikt och roligt. Det har också öppnat dörrar till annorlunda uppdrag, som rollen som jurymedlem i premiärsäsongen av Sveriges Värsta Bilförare 2005 på TV4. Det var STCC-föraren Richard Göransson som tipsade redaktionen om mitt namn. Återigen korsars livets vägar inom motor-världen.
Även internationellt. I samband med Race of Champions på Kanarieöarna 2002 ställde Sverige upp med trion Kenny Bräck, Thomas Rådström och Tony Rickardsson. Kenny kände sedan tidigare indycar-föraren Jimmie Johnson som i sitt team hade sällskap av NASCAR-stjärnan Jeff Gordon och Colin Edwards. Edwards hade precis skrivit på för Aprilia i MotoGP och skulle senare, 2005, bli stallkamrat med Valentino Rossi.
Det blev att vi hängde en del med det amerikanska killarna om kvällarna, och hade mycket kul kan jag lova. Men, det är en väl bevarad hemlighet.
På plats fans även framtidens F1-stjärnor som Fernando Alonso, Nick Heidfeld och MotoGP-förarna Carlos Checa, Alex Barros och Marco Melandri. Och, Pit Beirer, som idag är Motorsports Director för KTM och övervakar Red Bull KTM Factory Racing i MotoGP.
Motorsport är speciellt i jämförelse med alla annan sport. Familjärt direkt från start, som den fantastiska gemenskapen bland oss som kör MC utan att tävla. Oavsett gren och mästerskap så hyser alla respekt för varandras kunskap. Och, utövarna har ofta fötterna på jorden… som Anders Eriksson (enduro).
MotoGP-premiär i helgen
I år har jag jobbat 25 år som journalist, varav 20 år med motorsport i någon form. Den 1 januari ifjol började jag på MC-Folket. Kan inte önska mig en bättre plats i mitt yrkesliv. Att få möjlighet att dela intresset för motorcyklar och gemenskapen bland alla våra medlemmar inom SMC. Alla instruktörer och ideella krafter i distrikten runt om i landet. Det är minst sagt häftigt.
Min backspegel visar hur mina vägval, på ett outgrundligt sätt, tagit mig fram till MC-Folket. Från den där sommardagen när Ronnie Peterson tävlade på Nürburgring, till STCC på Falkenbergs Motorbana, intervjun med Marcus Grönholm, bevakning av F1, WRC, speedway, motocross, enduro och Indy för Aftonbladet, Race of Champions, bil och motor för Land, Audi Magasin och Amelia… och fram till den här texten.
Den röda tråden stavas: Motor.
Till helgen drar MotoGP i gång, och jag är som ett barn inför julafton. Som alltid börjar uppladdningen med presskonferensen på torsdag, följt av fri träning och kval. Jag tittar på alla filmer om teknik som läggs ut på MotoGP:s egen plattform. Tar del av allt material från duktiga Simon Crafar.
På söndag klockan 16:00, svensk tid, är det popcorn och neddragna gardiner. Om vårsolen skiner.
Jag kan faktiskt se att det finns likheter mellan konståkning och roadracing. Så som styrka, uthållighet, balans, följsamhet, smidighet, mod, koordination och timing. Därtill krävs av MotoGP-föraren; mod, kyla, blixtsnabba beslut under enorm press, hantering av maskinen, teknisk kunskap, förmåga att förmedla hur man vill ha inställningarna och att jobba tillsammans i ett team.
Min stora idol Valentino Rossi avslutade sin fantastiska karriär förra säsongen, men det finns många spännande förare på startlinjen 2022. Jag kommer att hålla ett extra öga på Pecco Bagnaia, Enea Bastianini, Jorge Martin, Raúl Fernández och min favorit Jack Miller. Och, i Moto2 blir det riktigt spännande att följa Pedro Acosta. Den unga spanjoren är något utöver det vanliga. Kanske en framtida Rossi.
Vår hund Rossi och hans bror Senna fick somna in för drygt ett år sedan, och vi välkomnade snabbt ett nytt brödrapar. De lyssnar till namnen Jack och Miller.
Eyes on the light!
